saharasara

Jag har ont i nacken, trött i hela kroppen och huvudet surrar fortfarande. Samtidigt som jag är glad, upprymd och eftertänksam. Detta kan bara betyda en sak. Det är predikantvecka!

Hela sveriges pingstpastorer och anställda ledare mfl. samlas för att möta Gud tillsammans, lära sig något och umgås. Man träffar gamla vänner och får nya bekantskaper. Spännande.

Allt detta omringas av prat. Det är prat från estraden med info, undervisning och reklam. Och var man än går i filadelfiakyrkan i sthlm så omges man av ett surr. Ett högt surr. Ett väldigt högt surr. Det är det som händer när predikanter träffas, det pratas och dunkas i ryggen man ställer samma frågor och ger samma svar. Hur är det? Hur går det? Vad händer hos er? Nu är det inte alla som svarar samma sak, utan det är den jag får höra mest som ger samma svar, nämligen jag själv.

Hur är det? Jo det är bra tack.
Hur går det? Jo det går bra, jag trivs bra, men det är fortfarande mycket nytt.
Vad händer hos er... (Det svaret blir för långt så jag orkar faktiskt inte skriva det just nu, kanske en annan gång)

Men det är så roligt ändå. Jag lyckas varje år att få äta lunch med någon ny. Så det var riktigt trevligt att få göra det. Sen vart det mycket skratt och prat under kvällsminglet.

Men nu är det dags för sömn igen. Det var en lång dag som började med pendeltågsstopp (surprise surprise) vid 8 tiden på morgonen och avslutades med en halvtimmes väntan på pendeltåget hem (inga förseningar, men så surt att missa tåget med två minuter på kvällen, jag är ju så van nu för tiden att jag kan ta mig hem på tre minuter inte en timme) vid 21.30 tiden på kvällen. Så nu är jag trött. och så ska jag upp imorgon och göra samma sak igen. Förhoppningsvis utan pendeltågsstopp denna gång.

frid


sen en annan sak och det är allt jag kommer att säga om det:

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

...jag har återgått till mitt gamla civilstånd.